Anna Maria Lenngren var dotter till Magnus Brynolf Malmstedt och Märta Johanna Florin (1719–1788). Under sin fars ledning förvärvade hon en omfattande beläsenhet, särskilt inom den latinska och franska litteraturen. Efter att fyllt arton år började hon att publicera dikter i olika tidningar, främst osjälvständiga stilkopior. Hennes första mer betydande dikt blev The-Conseillen, publicerad 1775 (omarbetad 1777), i vilken hon gisslar skvallret, förtalet och struntpratet bland damerna vid tebordet.[4]
I samband med giftermålet 1780 upphörde hennes offentliga författarverksamhet, men anonymt publicerade hon under 1780-talet ett 50-tal dikter i Stockholms-Posten. Under Johan Henrik Kellgrens sjukdom och efter hans död 1795, då hennes man blev ägare till tidningen, började hennes bidrag i tidningen bli flitigare. De främsta av hennes dikter härrör från tiden 1793–1800.[5]
Lenngren var medlem i sällskapet Utile Dulci. Hennes främsta genre är satiren, riktad mot högfärdig adel såväl som dem som fjäskade för den.[6] Hon skrev också idyller, men vände sig mot den urvattnade form, "så sann och menlös att den bräker", som den vanligen tog sig och skrev istället om mer konkreta händelser, som en fest i en prästgård.[7]
Dikten är svårtolkad och har lästs såväl som satirisk rolldikt som allvarligt menad som en blandning av de båda. Lenngren var skeptisk mot lärdom, och uppmanar i dikten istället för bokstudier till studier av världen.[7] Hon skrev samtida med den franska revolutionen och hade läst upplysningsförfattare som Voltaire och Rousseau.
En annan av hennes mest berömda dikter, till en tonsättning av Gluck, är Pojkarne 1797 med inledningen:
"Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår...".[9]
Lenngren uppträdde främst anonymt, och först efter hennes död gav maken 1819 ut hennes dikter under titeln Skaldeförsök.[7] Hennes namn var dock välkänt i litterära kretsar, och Svenska Akademien försökte upprepade gånger finna sätt att visa sin uppskattning utan att hon ville motta den, och Carl Gustaf af Leopold diskuterade till och med i ett brev om hon kunde tänkas bli invald.[10]
Hennes död föregicks av svåra och långvariga plågor orsakade av bröstcancer. Hon genomgick en smärtsam men fruktlös operation och dog ett år därefter. Bland de sista ord hon yttrade ska ha varit: "Jag är icke rädd för döden, ty jag är icke rädd för Gud."[11]
Bibliografi
Samlade skrifter
Samlade skrifter. Svenska författare utgivna av Svenska vitterhetssamfundet, 0346-7864; 6 (Omtr). Stockholm: Svenska vitterhetssamf. (SVS). 1999-2001. Libris3076410 – Nytryck av originalen från 1917-1926.
Afzelius, Nils; Lenngren, Anna Maria (1954). Anna Maria Lenngren 1754 18/6 1954: katalog över en minnesutställning i Kungliga biblioteket : [ett tvåhundraårsminne]. Stockholm. Libris786428
Blanck, Anton (1961). Anna Maria Lenngren. Svenska författare, 99-0158538-4 (2. uppl.). Stockholm: Natur & Kultur. Libris8072998
Leijonhufvud, Sigrid (1904). Anna Maria Lenngren.. Föreningen Heimdals folkskrifter, 99-1250994-3 ; 82. Stockholm: Norstedt. Libris1555420
Silén, Daniela (2007). Rolldiktaren och ironikern Anna Maria Lenngren. Meddelanden från Avdelningen för nordisk litteratur, Nordica, Helsingfors universitet, 1457-182X ; 17. Helsingfors: Nordica, Helsingfors univ. Libris10591419. ISBN 978-952-10-4066-5
.png)
.jpg)
