Trots att Blomberg själv var socialdemokrat var han motståndare till en formell koppling mellan parti och fack samt därav följande tvångsanslutning. Som fackföreningsman var han också mån om att facket skulle verka inte bara som en kamp- utan även en understödsorganisation.
Blombergs bänkgranne i riksdagen, litteraturprofessorn Karl Warburg, skrev om denne följande:
”
Han var raka motsatsen till en vältalare af agitatorstypen, hans uppträdande var snarast en smula säfligt, han begagnande icke gärna fraser och han läste stundom upp sina anföranden från papperet. [---] Hvad som överraskade mig hos Ernst Blomberg, utom hans lugna, kloka, allvarliga sätt att döma, var den bildning och beläsenhet, hvarom hans samtal buro vittne, och det äfven på områden, som icke föllo egentligen inom hans närmaste intressen, till exempel det skönlitterära.
Vid sitt frånfälle hade Blomberg redan i många år plågats av tuberkulos och tillbragt längre perioder på sanatorium. De akuta dödsorsakerna uppgavs dock vara en kombination av influensa, reumatisk feber och lunginflammation. Hans likfärd den 2 april 1911 till Nya kyrkogården i Stockholm följdes av stora människoskaror. Vid graven talade bland annat Hjalmar Branting.
^ [abcde] Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, vol. 1, 1985, s. 65, Svenskt porträttarkiv: sj9PGLAlnmUAAAAAABfEsA, läs online, läst: 4 januari 2022.[källa från Wikidata]