Geijerstams far Gösta af Geijerstam var bruksägare, sedermera seminarierektor i Kalmar och folkskolinspektör. Gustaf af Geijerstam var sonsons sonson till Emanuel af Geijerstam, som adlades af Geijerstam 1773. Han var gift två gånger, först 1885 med Sofia Eugenie "Nennie" Hortence Valenkamph (född 1864 i Finland, död 1900) och andra gången 1902 med Maria Ulrika Clementina Biörck. Två barn finns registrerade 1890, Ernst Gustaf (född 1886) och Gustaf (född 1888, båda i Hedvig Eleonora församling).[11]
Som gymnasist hade han läst Henrik Ibsen och tagit stort intryck av denne. Under universitetsstudierna kom han i kontakt med flera radikala författare. Han blev en populär företrädare för "det unga Sverige", som författare, kritiker och föreläsare. Han var 1882 en av grundarna till studentföreningen Verdandi.
Geijerstam debuterade som författare 1882 med novellsamlingen Gråkallt, influerad av Alexander Kielland, Kristian Elster den äldre och August Strindberg. Sitt stora genombrott fick han med folklivsskildringen Fattigt folk (1884) och romanen Erik Grane (1885). Grane är en ung teolog som överger universitetsstudierna för ett praktiskt yrkesliv på landsbygden. Även romanen Pastor Hallin (1887) handlar om en teologistudent, som dock överger sin idealism och blir prästvigd.
När det radikala åttiotalet tog slut, ägnade sig Geijerstam i stället åt sociologiska undersökningar som ledde till Anteckningar om arbetareförhållanden i Stockholm (1894) och några liknande arbeten.
Nya intryck kom från Fjodor Dostojevskijs mystik och den moderna psykologins utforskande av själen. Romanen Medusas hufvud (1895) har i vår tid uppmärksammats på grund av sina dekadenta sekelskiftesstämningar, även om Melker Johnsson hävdat att romanen ligger närmare Zolasnaturalism än en allmän symbolism.[12]Claes Ahlund har dock visat att just Medusas huvud som fin-de-siècle-motiv ramar in hela romanen.[13] Romanen Vilse i livet (1897) är en skildring av social nöd, som driver en far att mörda sin son. Nils Tufvesson och hans moder (1902) behandlar det uppmärksammade Yngsjömordet.
Mest uppskattade blev emellertid inte hans radikala idealism eller psykologiserande brottsromaner, utan de vardagligare men konstnärligt poetiska skildringarna av folklivet och herrgårdslivet. Häribland märks Kronofogdens berättelser (1890–1902), Mina pojkar (1896), Vilse i livet (1897), Det yttersta skäret (1898), Samlade allmogeberättelser (1898-1899) och Boken om lille-bror (1900). Den senare översattes inom få år till holländska, danska, tyska, finska, lettiska, tjeckiska, franska, grekiska, serbiska, engelska (1921), polska, italienska (1931) och isländska (1940).
Geijerstams sista alster var Den gamla herrgårdsallén 1908. Han gav totalt ut 27 romaner och noveller.
^Johnsson, Melker, En åttitalist. Gustaf af Geijerstam 1858-1895 (1934) s. 349
^Ahlund, Claes, Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa (Uppsala 1994), kapitel 6: "'Lifvets egen fasa': Gustaf af Geijerstams Medusas hufvud".
Vidare läsning
Ahlund, Claes (1994). ”"Lifvets egen fasa": Gustaf af Geijerstams Medusas hufvud”. Medusas huvud (Uppsala : Univ., 1994) Kap. 6),: sid. 111-123.Libris2058442
Ankarberg, Carl-Henrik (1997). Nennies saga: en författarhustrus livsöde i slutet av 1800-talet. Stockholm: Carlsson. Libris7622208. ISBN 91-7203-230-8
Erdmann, Nils (1909). Gustaf af Geijerstam: med 3 bilder. Stockholm. Libris2633392
Fjellander, Eva (2014).Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku. En studie av prästgestalter i svenska romaner 1809-2009. Artos 2013 ISBN 978-91-7580-678-5
Johnsson, Melker (1934). En åttitalist: Gustaf af Geijerstam 1858-1895. Göteborg. Libris11608
Meidal, Björn (1993). ”Odalmannen och vikingen: bonden i svensk litteratur”. Bonden i dikt och verklighet / red.: Bo Larsson (Stockholm : Nordiska museet, 1993): sid. 5-21 : ill..Libris2160955
