Han verkade som diplomat fram till 1929, då han helt övergick till att ägnade sig åt författarskapet. Nicolson författade intelligenta och välskrivna litteraturhistoriska arbeten om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926), en biografi över fadern 1930, flera romaner med mera. Störst uppmärksamhet väckte han med Peacemaking 1919 (1933, svensk översättning Anno 1919), där han skildrade sina intryck från fredskonferensen i Paris och Versailles 1919, där han deltog som brittisk delegerad i underordnad ställning. Den är en viktig historisk källskrift.[15]
Anno 1919: hur freden gjordes (Peacemaking 1919) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1933)
Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935)
Statsmän emellan (Public faces) (översättning Gunnar Nachmanson, Geber, 1936)
Helens torn: en engelsk diplomats liv: Frederick Blackwood, markis av Dufferin and Ava (Helen's tower) (översättning Torsten Nordström, Bonnier, 1939)
Varför England är i krig (Why Britain is at war) (översättning Hjalmar Frisell och Gustaf Witting, Natur och kultur, 1940). 2. översedda uppl. 1945
Handbok i diplomati (Diplomacy) (översättning Åke Malmström, Natur och kultur, 1940)
Tal till Sverige: Englands krigsmål (anonym översättning?, Natur och kultur, 1941)
Önskan att behaga: en historia om Hamilton Rowan och de förenade irländarna (The desire to please) (översättning Nils Holmberg, Bonnier, 1944)
Engelsk kavalkad: dagböcker och brev. 1930-1941 (översättning Magnus K:son Lindberg, Norstedt, 1967)