Snellman reste till Sverige 1839 och därifrån till Tübingen. Han återvände till Finland 1842 och ett år senare utnämndes han till rektor vid Kuopio högre elementarskola.
Från och med 1844 publicerade han den svenskspråkiga tidskriften Saima samt det finskspråkiga veckobladet Maamiehen Ystävä. När myndigheterna drog in Saima-tidningen 1846 grundade han i stället tidningen Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
Snellman flyttade till Helsingfors 1854. Vid Alexander II:s trontillträde som storfurste 1855 återvände han som journalist till Litteraturbladet. Under Alexander II:s regentstid förmildrades förhållandena och 1856 öppnades en tjänst för Snellman vid Helsingfors universitet som professor i sedelära och vetenskapernas system.
Han var svenskspråkig, liksom dom flesta i hans yrke och inom adeln, men började på 1850-talet uppmuntra de högutbildade att lära sig att tala och skriva på finska. Snellman vill göra språket till ett nationellt språk och inte enbart allmogespråk. År 1856 grundas det första Finskspråkiga läroverket. [8]
Snellman var senator 1863 till 1868. Han tillträdde som chef för finansexpeditionens första avdelning 1863. Han verkade direkt för det finska språkets rättsställning. Han ledsagade beslutet för den myntreform som gav Finland en egen valuta 1865.
Snellman adlades 1866. Han var adelsståndets representant vid lantdagarna 1867, 1872 och 1877. Snellman vae cheg för Finska litteratursällskapet 1870 till 1874. Han ligger begraven på Sandudds begravningsplats.
Snellmansdagen
Snellmansdagen eller finskhetens dag firas på Snellmans födelsedag den 12 maj i Finland. Dagen är en officiell flaggdag i Finland.
Kärlek och kärlek. Fyra giftermål, 1. Stockholm: Looström. 1842. Libris8410781
Läran om staten. Stockholm, Zacharias Hæggström, 1842. 1842. Libris1698271
Så går det till: Ibland går det annorlunda. Fyra giftermål, 2–3. Stockholm: Looström. 1842. Libris8410783
Johan Julin: Minnesteckning öfver en vördad och älskad fader för en familjefest hundrade år efter hans födelse. Helsingfors. 1852. Libris3066596 – Ny utgåva 1984.
Johan Vilhelm Snellman och hans hustrus brevväxling jämte orienterande översikter och hågkomster från hemmet. Helsingfors: Schildts. 1928. Libris2315039
J. V. Snellman i Europa: Resebilder 1840–1847. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 685. Stockholm: Atlantis. 2006. ISSN0039-6842Libris10154530. ISBN 91-7353-126-X
J. V. Snellman och hans gärning: Ett finsk-svenskt symposium hållet på Hässelby slott 1981 till 100-årsminnet av Snellmans död. Konferenser – Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 10. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie-, och antikvitetsakad. 1984. ISSN0348-1433Libris7640460. ISBN 91-7402-135-4
Laurell, Axel Adolph (1848). ”Genmäle till Herr J. W. Snellman: En stridskrift i några tidsfrågor”. Väktaren (Helsingfors) 2: 1.Libris2765606
Qvanten, Emil von (1861). Prof. Snellman och Finlands konstitution (aftr. ur Nya Dagligt Allehanda). Stockholm. Libris2979177
Rahikainen, Agneta (1995). ”Går det an för J. V. Snellman?”. i Magnus Pettersson. Festskrift till Johan Wrede. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1995. sid. 99–104. Libris2109276
Rein, Thiodolf (1895–1904). Johan Vilhelm Snellman. Helsingfors: Otava. Libris1973226
Vest, Eliel (1904). Johan Vilhelm Snellman: En biografisk studie. D. 1. Helsingfors. Libris2864638
Ylikangas, Heikki (2007). ”Varför ville J. V. Snellman tränga undan det svenska språket i Finland? Att göra det finska språket allenarådande”. Vänskap över gränser: En festskrift till Eva Österberg. Lunds universitet. sid. 333–354. Libris10723255. ISBN 978-91-633-1353-0
^Dalibor Brozović & Tomislav Ladan, Hrvatska enciklopedija, lexikografiska institutet Miroslav Krleža, 1999, Hrvatska enciklopedija-ID: 56873.[källa från Wikidata]