Rötterna på käringtand, som tränger ända till 1 m djupt ned, har de knölar, leguminosknölar, som är typiska för ärtväxter. På sina håll kan käringtand bli invasiv, och slå ut andra växter. De djupgående rötterna gör den svårutrotad. Bränning är verkningslös, endast kemiska medel, som eventuellt kan vara betänkliga ur miljösynpunkt, fungerar.
Ett praktexempel med knölar på rötterna är ärtväxten jordnötter, som alls icke är nötter i stil med exempelvis hasselnötter.
Dess nektar innehåller ca 40 % sockerarter. En enskild blomma producerar 0,08 mg nektar varje dag.
Växten innehåller i och för sig det giftiga ämnet blåsyra, men i så små mängder att det inte är farligt som foder till boskap. Men för snäckor, som stundom äter därav, är det ett dödligt gift.
Käringtanden förekommer i hela Sverige, längst i norr dock sparsamt, och i stora delar av övriga Europa. I Norge går käringtand upp till 750 m ö h; på Hardangervidda upp till 1 380 m ö h. I centraleuropas bergstrakter kan käringtand ta sig över 2 000 m ö.h..
I Finland små populationer här och var; längst i norr bara tillfälligt.
Artepitetetcorniculatus kommer av latincornu, som betyder horn.
Användning
Käringtanden används delvis som foder (därav namnet på underarten foderkäringtand), men kan vara giftig i stora mängder. Ses dock mer som slåtterväxt än betesväxt och tål ej betning lika bra som exempelvis vitklöver.[1]
Om käringtand på jordbruksmark inte betraktas som ogräs, utan tillåts, kommer det kväve, som finns i luften upptagas i leguminosknölarna. När växten vissnat har marken fått ett tillskott av det kväve, som andra växter behöver som näring, d.v.s. symbios med jordförbättring som resultat. Frö för gödsling finns emellertid inte tillgängligt i handeln.[1]
.jpg)
_Lathyrus_pratensis_-_Inflorescence.jpg)
![[4]](http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/lotus/lotucorn.jpg){kind=link}
![[5]](http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/lotus/lotucorv.jpg){kind=link}