Kurravaara by sett från söder. Viken Lahti, vilken bebyggelsen omgärdar. En vik i Torneälven.
Kurravaara är en småort i Jukkasjärvi distrikt (Jukkasjärvi socken) i Kiruna kommun, vid Torneälvens strand cirka 12 km nordost om centralorten Kiruna som den är förbunden med via länsväg BD 874. Orten har omfattande fritidshusbebyggelse som ger byn en vid utbredning längs älvdalen och dess vik Lahti. Trakterna runt Kurravaara är kända för sin geologi och sina mineraltillgångar.
Vid småortsavgränsningen 2010 utgjorde andelen obebodda fritidshusfastigheter i småorten mer än 30 % av samtliga fastigheter.[4]
Historia
Vid Vuolusjoki mellan sjön Alanen Vuolusjärvi och Torneälven, mitt emot den nuvarande byn Kurravaara, anlades år 1700 en hytta för att smälta malmen från koppargruvan i Sjangeli. Den första bruksperioden avslutades dock redan 1702.[5] I juni 1718 besöktes platsen av Aubry de La Motraye, som beskrev den på följande sätt:
”
Vid denna hytta ligga mycket präktiga bostadshus, som dock äro obebodda. (...) Hyttan uppfördes, efter vad man berättade, för aderton år sedan av ägarna till de hyttor, jag förut omtalat, och fem år sedan de blivit färdiga nedlades de...
År 1734 rapporterades byggnaderna vid hyttan vara mycket förfallna.[5]
År 1749 återuppbyggdes hyttan av malmletaren Nils Petter Abrahamsson Fougt (1723–1793), som något år senare även anlade nybygget Kurravaara. I hyttan smältes nu inte bara malm från Sjangeli utan även från Gruvberget ovanför det nuvarande samhället, Rakisvaara tre mil längre norrut samt Pahtavaara vid Vittangiälven. Snart övergavs emellertid hyttan igen och fick förfalla.[6][7]
Förutom masugnsruiner och slagghögar är en av byggnaderna vid Jukkasjärvi hembygdsgård det enda kvarvarande minnet av smältverksepoken vid Vuolusjoki. Det mesta skingrades vid en auktion i mitten av 1800-talet. Kvar blev en kvarn som brukades ytterligare ett antal år. Av den återstår bara ett par kvarnstenar som finns vid bäcken Vuolusjoki.
Ove Larssons förord till Åke Barcks bok KURRAVAARA genom 300 år
Fotnoter
^ [ab] Statistiska småorter 2023, befolkning, landareal, befolkningstäthet per småort, SCB, 28 november 2024, läs online.[källa från Wikidata]
^Småorternas landareal, folkmängd och invånare per km² 2005 och 2010, korrigerad 2012-10-15, SCB, 15 oktober 2012, läs online, läst: 9 juli 2016.[källa från Wikidata]
^Kodnyckel för SCB:s statistiska tätorter och småorter - Koppling mellan gammalt och nytt kodsystem, SCB, 11 november 2021, läs online.[källa från Wikidata]
^ [ab] Awebro, Kenneth (1989). Tre gruvfält i norr: Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli. Studia Laplandica, 0282-1621 ; 10. Stockholm: Institutet för lappmarksforskning. Libris843206
