|
Lycko-Pers resa Lycko-Pers resa är ett sagospel i fem akter av August Strindberg, utgiven 1882 av Albert Bonniers förlag. Pjäsen hade urpremiär den 22 december 1883 på Nya Teatern i Stockholm. Den är Strindbergs första sagospel, och är till sin form ett så kallat vandringsdrama. BakgrundStrindberg skrev Lycko-Pers resa under 18 dagar i december 1881. Han var 33 år gammal, och hade två små barn med frun Siri von Essen. Han skriver själv om arbetet med pjäsen:
Det färdiga manuskriptet levererades till Ludvig Josephson på Nya Teatern i januari 1882. Josephson hade året innan gjort succé med Strindbergs pjäs Mäster Olof, och Strindberg hoppades att han skulle kunna göra en folklig och populär uppsättning även av Lycko-Per.[1] Inspiration till pjäsen och dess uppbyggnad fann Strindberg troligen hos Aladdin, P.D.A. Atterboms Lycksalighetens ö, Henrik Ibsens drama Peer Gynt och andra sagor om vandrande äventyrare.[1] UppsättningarUruppförandet av Lycko-Pers resa ägde rum den 22 december 1883 på Nya Teatern i Stockholm.[2] För regin stod Ludvig Josephson, för musiken Richard Henneberg och för dekorationerna Carl Grabow. Pjäsen gjorde stor succé, och kom att spelas sammanlagt 76 gånger på Nya Teatern.[3] Stycket uppfördes åter på Vasateatern den 17 oktober 1896, och spelades där 65 gånger. Från den 9 mars 1907 spelades det 32 gånger på Östermalmsteatern, och samma teater tog vid Strindbergs 60-årsjubileum den 22 januari 1909 åter upp pjäsen, varefter den gick tio gånger.[2] På Svenska teatern uppfördes pjäsen åter den 17 december 1915 i regi av Gunnar Klintberg, med Gösta Ekman i titelrollen, Tora Teje som Lisa och Gustaf Ranft som den gamle mannen. 25 gånger spelades den innan den togs på turné till Göteborg och Stora teatern.[4] På Dramaten har pjäsen satts upp tre gånger: 1949 av Göran Gentele (Stora scenen, 29 föreställningar),[5] 1971 av Ingvar Kjellson (Stora scenen, 20 föreställningar)[6] och 1980 av Anders Ahlbom (Nybropaviljongen, 62 föreställningar).[7] Lycko-Per spelades hos Strindbergs Intima Teater i regi av Richard Turpin i december 2011 och januari 2012.[8][9][10] ReferenserNoter
Källor
Externa länkar
|
