Nicodemus Tessin den yngre föddes i Nyköping som son till Nicodemus Tessin den äldre och Maria Persdotter Swahn. Han bars till dopet av änkedrottning Maria Eleonora. Tessin gick i Tyska skolan i Stockholm där han studerade till arkitekt för fadern. Han visade tidigt begåvning, och blev uppmärksammad för en hyllningsdikt till Karl XI som trycktes. 1664 inskrevs han under Stockholms nation vid Uppsala universitet, där han studerade matematik, franska och italienska, och från 1671 hamnade han under änkedrottning Hedvig Eleonoras beskydd, varför han kunde bege sig till Italien på studieresa 1673.
År 1680 utnämndes Tessin till ledare för Hedvig Eleonoras byggen samt utsågs till kammarherre. 1687–1688 begav han sig än en gång till Frankrike och Italien, för att hämta inspiration till Drottningholms slotts interiör, då han stiftade bekantskap med Burchard Precht. Resan finns dokumenterad i en dagbok.[7] Han hade vid det laget efterträtt fadern som hov- och slottsarkitekt, och blev därtill stadsarkitekt i Stockholm, den senare befattningen tillsammans med sin halvbror Abraham Winantz. 21 juni 1697 utsågs han till överintendent, 1701 till hovmarskalk, samt 1705 till överstemarskalk. För sina insatser upphöjdes han till friherrlig och grevlig värdighet.
Med tiden tog hans administrativa ambitioner överhanden. 1714 blev han kansler vid Lunds universitet[8] och i samband med detta avträdde han befattningen som stadsarkitekt. Karl XII utnämnde honom till kungligt råd och medlem av Justitierevisionen 1712. Han politiska karriär skaffade honom ovänner, och efter Karl XII:s död anslöt han till holsteinska partiet och ville gå i allians med Ryssland, varför han 1726 hamnade i onåd och avskedades av Fredrik I. Han avled 1728 och fick en enkel begravning i stillhet i Storkyrkan i Stockholm.
Nicodemus Tessin d.y. var far till Carl Gustaf Tessin i sitt första äktenskap med grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock. Hon avled 1714 och Tessin gifte om sig 1716 med friherrinnan Maria Barbro Horn af Marienborg, död 1725; hans andra hustru var hovfröken och känd för att ha deltagit i politiska hovintriger.[9]
^Martin Weibull & Elof Tegnér: Lunds universitets historia 1668–1868 (Lund 1868), bd 2, s 8.
^Persson, Fabian. Women at the Early Modern Swedish Court: Power, Risk, and Opportunity. Amsterdam University Press, 2021. JSTOR, https://doi.org/10.2307/j.ctv1j9mjrj. Accessed 28 Feb. 2023.