Nominativ

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner – inklusive objekt, som nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

I nutida svenska har vi inte längre olika kasus, men länge hade vi en mycket mer invecklad grammatik än vad vi har nu. Och ännu i dag har vissa ord slutstavelsen -er, som ursprungligen var en maskulin nominativändelse, men som nu ingår i rotmorfemet. Det förekommer i adjektiv som "nyter" och "yster" och i substantiv som "dummer", "toker" och "slarver". Annars hittar man lättast gamla nominativformer i äldre texter och sånger. I visan "Goder afton, goder afton" finns en redan i titeln, och i "Staffansvisan" finns raden "Ingen dager synes än". Och relativt nyligen använde Alice Tegnér gärna nominativformer i sina visor, som i "Dansa, min docka, medan du är unger, när du blir gammal, blir du så tunger", och i "Sockerbagaren" finns raderna "Och är du snäller, så kan du få, men är du stygger, så får du gå". I filmen Ronja Rövardotter säger också en av rumpnissarna: "Nu blev det kväller". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (som har ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (som har ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, flotte/flotta, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.

(ej komplett för alla listade språk)

• Färöiska substantiv: -ur, -a, -i, -Ø (singularis), -ar, -ir, -ur, -Ø (pluralis)^[1]
• Äldre fornsvenska substantiv: -er, -r, -Ø, -i, -a (singularis), -ar, -ir, -er, -Ø, -ur, -un (pluralis)
• Isländska substantiv: -(u)r, -Ø, -i, -a (singularis) -ir, -ar, -ur, -r, -u, -Ø (pluralis)^[2]
• Fornnordiska: -r
• Västgötska: -er
• Latin: -a, -us, -um, -s (singularis); -ae, -i, -a, -es, -us (pluralis)
• Litauiska: -as, -is, -ys, -a, -ė, -i, -us, -ius, -uo (singularis); -ai, -iai, -os -ės, -ios, -ys, -ūs (pluralis)
• Ryska: -й, -ь, -ы, -и, -а́, -я́, -o, -e -я, -a, -eна́, -epи
• Urgermanska (rekonstruerat): -az -iz -uz -ōn (singularis) -ōs -ijiz -auz -ōz (pluralis)
• Urindoeuropeiska (rekonstruerat): -s -Ø -m? -os? -om? (singularis) -h₁e -ih₁? -oh₁u? (dualis) -es -(e)h₂ -ōs? -Ø? (pluralis)