Patientnära ultraljud eller Pocus (efter engelskans: Point-of-care ultrasound) är en ultraljudsbaserad undersökningmetod som används inom flera medicinska specialiteter. Med termen patientnära ultraljud avses vanligen undersökningar med små, ibland helt handhållna system, långt mindre än traditionella ultraljudskonsoler.^[1] Begreppet kan också kopplas till spridningen av ultraljudsdiagnostik bortom dess historiska miljö, röntgenavdelningen. Metoden introducerades kring millennieskiftet och fick ökad spridning under 2010-talet.^[2]

Patientnära ultraljud användes tidigt inom akutsjukvård och har introducerats inom bland annat traumasjukvård, intensivvård, obstetrik och reumatologi.^[1] FAST-protokollet inom traumasjukvård är ett exempel på en vida etablerad och standardiserad metod anpassad för patientnära ultraljud.^[2] Eftersom teknologin är billigare än tidigare ultraljudsapparater har metoden möjliggjort tillgång till ultraljudsundersökning inom sjukvårdssystem med begränsade ekonomiska resurser.^[1]

Moderna system erbjuder åtminstone acceptabel bildkvalitet och i de allra flesta fall färgdoppler. Smartphone och surfplattebaserade lösningar som utnyttjar pekskärmens funktionalitet har blivit vanligare.^[1]

Det första handhållna ultraljudssystemet utvecklades med stöd av DARPA 1998 för militärt bruk. År 2000 hade tre amerikanska tillverkare tagit fram egna portabla ultraljudssystem.^[3] Under de följande åren publicerades de första vetenskapliga artiklarna om patientnära ultraljud. De tidiga systemen hade många brister i form av begränsad batteritid, avsaknad av dopplermätning, begränsat lagringsutrymme och kommunicerade inte heller med röntgenavdelningarnas bildhanteringssystem.^[1] Metodens ökade spridning under åren som följde skedde parallellt med den teknologiska utvecklingen.^[2] Tillgänglighet, portabilitet och lägre kostnader påskyndade spridningen.^[1][3]