Hallströms far hette Conrad Hallström och var kassör. Modern var Johanna, född Andersson. Föräldrarna gifte sig först när deras fem barn redan var vuxna, vilket var mycket ovanligt för sin tid och vilket Hallström kände skam över.
Som kemist på en amerikansk jättefabrik fick han skåda industrialismen i all dess brutalitet. Man anställde massor av okunniga emigranter som utan att ana faran förgiftades av blyvitt, dog som flugor och ersattes av andra. Ett kolossalt förakt för människoliv och ett onaturligt jäkt – det var hans huvudintryck av industrialismens förlovade land: "Hela världen sprang sig andan ur halsen och håll i sidan för att hinna vara med på en järnvägsolycka."[4]
Hallström debuterade med en diktsamling, Lyrik och fantasier (1891), som gick tämligen obeaktad förbi kritikerna. Efter detta medverkade han i ett otal litterära kalendrar, bland annat Från Lundagård och Helgonabacken. Han utgav sedan berättelsesamlingarna Vilsna fåglar (1894) och Purpur (1895), romanen En gammal historia, samma år, nya berättelser samlade under titeln Briljantsmycket (1896), Våren, en roman från 1890-talet, (1898), Reseboken, noveller (1898), skådespelen Grefven af Antwerpen (1899), och Bianca Capello (1900), det förra på vers, det senare på prosa, Italienska bref (1900]), en samling berättelser om döden Thanatos (1900), En veneziansk komedi (1901), berättelsen Döda fallet (1902). Som översättare ägnade han sin energi åt att översätta Shakespeares samtliga dramer.
"Hans oändligt rörliga och oroliga fantasilif" – skrev en kritiker om Hallström – "som så lätt och gärna ömsar tummelplats och utan möda byter mellan dröm och verklighet, hans ofantligt smidiga intelligens, som gör sig hemmastadd litet hvarstans och låter sitt elektriska, skarpa sken tränga in öfverallt, det spridda och lysande, nervösa och otåliga i hans natur dana honom till en af dessa berättarekonstens virtuoser, hvilkas förråd af historier tyckes outtömligt och hvilkas inbillning friare än någon flyttfågel flyger från land till land och från värld till värld."
Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, uttrycker i sin populärt skrivna Den svenska litteraturhistorien (1996) stor skepsis till att Hallströms verk skulle äga det litterära värde som de enligt litteraturhandböckerna anses ha och skriver att "Framförallt kunde han, fatalt nog för en novellist, inte berätta"[5] samt att "Krångelprosan ansågs elittillvänd och djupsinnig."[6]
Hallström var den siste "nittiotalisten" i svensk litteratur. Hans sista bok, en essäsamling, kom ut 1952. Hallström figurerar i Emil Kléens självbiografiska roman Venus anadyomene (2008) under namnet "Hallberg".
^Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien (1996), s 339
^Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien (1996), s 340
^Olsson, Claes-Olof (2007). Hedersdoktorer vid Göteborgs universitet under 100 år: 1907–2007. Göteborg: Göteborgs universitet. sid. 20. Libris10624901. ISBN 9789173603546
Ahlund, Claes (1994). ”"Sidenets kyla och stenarnas klarhet": Per Hallströms "Rosengiftet"”. Medusas huvud (Uppsala : Univ., 1994) Kap. 7),: sid. 124-145.Libris2058452
Bergstedt, Hugo (1917). Grekiska motiv i Per Hallströms diktning: föredrag. Svenska humanistiska förbundets skrifter, 99-0874679-0 ; 30. Stockholm. Libris1658597
Gullberg, Helge (1939). Berättarkonst och stil i Per Hallströms prosa. Göteborg. Libris8073115
Gullberg, Helge (1968). Per Hallström och Marie Franzos: studier i en brevsamling. Acta Regiae Societatis scientiarum et litterarum Gothoburgensis. Humaniora, 0072-4823 ; 3. Göteborg. Libris8210792
Josephson, Ragnar (1960). Per Hallström: inträdestal i Svenska akademien. Inträdestal / Svenska akademien, 0346-7759. Stockholm: Norstedt. Libris633698
Lindqvist, Sigvard (1995). ”Hallström och symbolerna”. Symbolism i det svenska 1890-talets litteratur (Jönköping : Wettern, 1995): sid. 109–114.Libris2334219
Lindström, Hans (1993). ”En skälmroman”. Skrattet åt världen i litteraturen (Stockholm : Carlsson, 1993) Kap. 2),: sid. 66–91.Libris1993184
Malmberg, Bertil (1936). Per Hallström: till sjuttioårsdagen. Stockholm. Libris2894561
Nielsen, Harald (1910). Per Hallström. Stockholm. Libris2934878
Rydén, Per (2010). ”Per Hallströms tre lärdomar”. Replikens platser : en Dagbok : festskrift till Dag Nordmark / (2010): sid. 86–101.Libris11831168