Performance eller performancekonst (engelska: performance art) är en konst som existerar när den pågår.
Etymologi
Namnet kommer av fornfranskans parfornir, från vilket vi har ordet »performativ«. Detta betyder »fullfölja«, »fullborda«, »göra klart«, och är bildat av ledet par (latinets per) som har en rad betydelser, som till exempel »genom« och »över«, men också »helt« – vilket är den här aktuella betydelsen – och verbet fo(u)rnir försörja. Performancekonst är en bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, en form av "levande konst", en kunskapsalstring som blir till i och genom erfarandet, deltagande, görandet.
Det är främst en faktor som utmärker en performance, nämligen att den uppförs här och nu, och att den inte utgör en representation, vilket annars är vanligt inom bildkonsttraditionen, utan att den är i sig själv.
Kännetecknande drag
Det uppförda konstverket kan vara noga planerat eller spontant, med eller utan deltagande från publiken, och med konstnären närvarande eller frånvarande. Konstverket kan skapas på olika platser och i olika miljöer och under en kort eller lång tid. De kan röra olika situationer, som ofta berör fyra grundläggande element: tid, rum, konstnärens kropp och närvaro, eller relationen mellan konstnären och publiken, men det är individuella handlingar på en viss plats och under en viss tid, vilka utgör konstverken.
Ett typiskt drag är gränsöverskridandet mellan olika konstinriktningar. Andra vanliga drag är en politisk aktion och en rituell kroppslighet.
Syftet är skiftande, men grundläggande är en vilja att nå längre än etablerade konstformer och sammanhang.
Historik
Föregångare till performancekonsten kan man finna inom futurism, dadaism och surrealism, där man i sina försök att skaka om det rådande konstetablissemanget sökte efter nya vägar för konsten.
Under 1950- och 1960-talen då begreppet performance började användas var det oftast kopplat till det kroppsliga och hade en tydlig kroppslig förankring men skiljde sig från dans genom att det snarare ofta handlade om att gestalta en inre bild medan dans i större utsträckning handlar om rytm och rörelse. Många av de tidiga performancekonstnärerna var inte bara bildkonstnärer utan även dansare och musiker, men mer sällan skådespelare.
På 1960-talet intresserade sig ett ökande antal konstnärer för nya former av performance, Yoko Ono, Wall piece for orchestra (1962), Carolee SchneemannMeat Joy (1964)[3] och Interior Scroll (1975), Wolf VostellDIG (1964), Joseph BeuysHow to Explain Pictures to a Dead Hare (1965).[4]
Hermann Nitsch presenterade år 1962 Orgien - und Mysterien Theater[5], en föregångare till performance, men nära scenkonsten. Framför allt i USA kom performance som låg nära scenkonst. The Living Theatre turnerade i Europa mellan 1963 och 1968. Ett verk från denna period, Paradise Now var uppmärksammad för nakenhet, publikens deltagande och en scen där skådespelare reciterade en lista med sociala tabun.[6]
Performance utvecklades under 1970-talet som ett multimediemontage av bland annat måleri, skulptur, musik, poesi och film, utgående från skilda kulturyttringar.
Under 1960- och 1970-talen när frågor kring genus, kropp och politik var i centrum av konstdiskussionen blev den mycket kroppsliga performancekonsten återigen populär och denna gång var det en stor mängd kvinnliga konstnärer som använde sig av uttrycket. En av dem som har blivit mest uppmärksammade från denna tid är Marina Abramović.
