Fornforskaren J. H. Wallmans minnesstenGravsten tillhörande de tidigare ägarna av Lambohovs säteri James Henry Sinclair med maka Amalia född von Holst.
På eller invid Slaka kyrkogård finns tre runstenar (Ög 117, Ög 118 och Ög 121). Ytterligare två till har funnits - en i kyrkogårdsporten och en i kyrkogårdsmuren - men de har förkommit. Vidare finns på kyrkogården en minnessten över fornforskaren och prästen Johan Haqvin Wallman samt gravar tillhörande tidigare ägare av Lambohovs säteri, bl.a. James Henry Sinclair med maka samt familjen Cederbaum.
Grind Slaka kyrkogård östdra delGrind norra delen av Slaka kyrkogård
Historik
Den äldsta kyrkan i Slaka uppfördes troligen under 1000-talet. Den första stenkyrkan byggdes i slutet av 1100-talet; kvar från den är nedre delen av tornet, delar av södra väggen samt ytterdörren som nu sitter mot sakristian. Den medeltida kyrkan har byggts om flera gånger, 1476 då kyrkan välvdes samt på 1680-talet, då mycket av den medeltida interiören försvann. 1781 påbörjades byggandet av en ny kyrka; dock behölls den gamla kyrkans torn. Invigningen ägde rum den 2 augusti 1783 i närvaro av prinsessan Sophia Albertina. Efter tidens tradition kom kyrkan därför att kallas Sophia Albertina.
Inventarier
Trädörr med romanskt smide från 1100-talets slut, som ursprungligen torde ha suttit i den romanska kyrkans södra ingång men nu hänger mellan långhuset och sakristian.
Altarskåp av ek, nordtyskt arbete från 1400-talets första hälft.
I gamla kyrkan fanns ett 5-stämmigt orgelpositiv, byggt 1683 och skänkt 1684 av riksantikvarienJohan Hadorph (1630–1693). Positivet kostade 500 daler.[1]
Orgelns fasad har en mycket ovanlig utformning. I mitten finns en arkad eller portal kring vilken orgeln är uppbyggd. Biskop Martin Lind berättade vid återinvigningen 2005 att han kom att tänka på 118:e psalmen där det står: Här är himmelens port, här får hans trogna gå in. Niclas Fredriksson tycker att fasadens utformning och färgsättning efterliknar en triumfbåge eller portal i en symboltradition med anknytning till såväl kung David och lovsången i Salomos tempel som till Jesu egna ord i Johannesevangeliets 10:e kapitel: Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Schiörlinorgeln i Slaka kyrka, d.v.s. musikinstrumentens drottning på läktaren i prinsessan Sophia Albertina kyrka, är en symbolisk och musikalisk triumfport till det nya Jerusalem.
1810 monteras sannolikt gallerverket i den tidigare helt öppna arkaden.
1858 görs en omdisponering av orgelbyggaren och orgelreparatören Anders Petter Kullbom, Linköping, (1817-1900). I stället för Scharff III sätter han in Borduna 16' och Fleut d'Amour 8'.
1890 sätter organisten och orgelreparatören Nils Fredrik Hultgren, Hult (1834-?) in Violoncell 8' och troligen även Fugara 8'.
2003–2004 genomför Bergenblad & Jonssons orgelbyggeri, Nye (lämk) en restaurering i enlighet med ett program upprättat av R. Axel Unnerbäck. Därvid återställes schiörlinorgeln i sitt ursprungliga skick med bibehållande av förefintligt originalmaterial. Av den 1858 insatta Bordunan skapas ett nytt självständigt pedalverk med Subbas 16' + Gedacht 8'; dock utan registerandrag. In- och urkoppling sker med spärrventilen. Manualverket innehåller 760 pipor inklusive 4 stumma i fasaden och pedalverkets 30 stycken, alltså totalt 785 pipor. Beträffande tonhöjden meddelar Johan Micklin 1783: Uti chor-ton är werket satt och stämt. Sedan pipverket restaurerats befanns tonhöjden för a¹ vara ca 464 Hz vid ca 20°C, vilket är ungefär en halv ton högre än normalt a¹ (440 Hz). Tempereringen är identisk med den temperatur Johann Georg Neidhardt (c. 1680-1739) rekommenderar för "en by" 1724 och för "en liten stad" 1732. Denna temperatur möjliggör spel i alla tonarter utan att beröva de skilda tonarterna dess individuella karaktär.
Av de cirka 60 orglar som byggdes under Pehr Schiörlins ledning, är orgeln i Slaka kyrka en av ett tiotal i spelbart skick bevarade och den enda med arkadfasad. Dessutom är detta den äldsta bevarade arkadorgeln i Sverige.
^Abr. Hülphers, Historisk Afhandling om Musik och Instrument särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige (1773), s. 266.
