Stieg Larsson var även känd för sitt mångåriga politiska och journalistiska engagemang för socialism och emot högerextremism och rasism. Han var bland annat med och grundade tidskriften Expo, för vilken han från 1999 var chefredaktör.
Biografi
Uppväxt
När Stieg Larsson föddes var föräldrarna 19 år.[4] Fadern, Erland Larsson, var tecknare på Västerbottens-Kuriren. Stieg Larsson växte upp hos sin morfar i Måggliden nära byn Bjursele mellan Norsjö[5] och Bastuträsk, Västerbottens län. Där bodde han under sina första nio år fram till morfaderns död. Sedan bodde han i Umeå mellan 9 och 21 års ålder, en uppväxttid som formade honom och hans författarskap och arbete för demokrati.[6]
Larsson bodde sedan efter morfaderns död hos föräldrarna, som nu hade ytterligare en son,[5] men flyttade som 16-åring hemifrån. Vid 18 års ålder träffade han på ett möte för Förenade FNL-grupperna i Umeå den blivande arkitektenEva Gabrielsson, som blev hans livskamrat fram till hans död.[7]
Larssons morfar var enligt Gabrielsson anti-nazist[6] och hade på 1940-taletinternerats i det norrbottniskainterneringslägretStorsien[6]. Även om Larssons far hävdar att den historien inte är sann,[5] menar Gabrielsson att det är här som Larssons arbete sedan 1970-talet mot diskriminering, rasism och högerextremism bottnar.[6] Morfadern uppges ha varit anställd vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn samma år som Larsson föddes.[5] 1969 såg den 15-årige Larsson tre vänner våldta en flicka i hans egen ålder på en campingplats i Umeå. Han ingrep inte och ringde senare flickan för att be henne om ursäkt, men hon svarade att hon aldrig kunde förlåta honom. Det blev ett plågsamt minne som formade hans skrivande om kvinnovåld, vilket Kurdo Baksi har berättat om i boken Min vän Stieg Larsson.[8]
Delar av 1977 tillbringade Larsson i Eritrea, där han lärde ett kompani av kvinnliga gerillasoldater i den marxistiska Eritreanska befrielsefronten (ELF) att skjuta med granatkastare. Efter att ha drabbats av inflammation i njurarna beslöt han sig för att lämna landet.[10] Väl hemma i Sverige arbetade han som nyhetsgrafiker vid Tidningarnas telegrambyrå (TT) mellan 1977 och 1999.[11]
Stieg Larsson var en av dem som grundade Hill-stiftelsen, som 1995 omdöptes till stiftelsen Expo, och arbetade som chefredaktör för tidskriften Expo från 1999.
Enligt journalisten Jan Stocklassa hade Larsson undersökt Palmemordet hela livet, särskilt möjlig inblandning av den svenska extremhögern.
Millennium
Innan han avled fanns tre deckare färdigställda, den så kallade Millennium-trilogin. Larsson beskrev i en tidningsintervju kort före sin död detta författande i en ny genre som "sin pensionsförsäkring".
Larsson hade först förgäves[a] försökt intressera Piratförlaget för serien om Millennium. Efter att Larssons bekant Robert Aschberg läst den då outgivna serien, ringde Aschberg till Norstedts Förlag och bad dem läsa böckerna. Norstedts beslutade 2004 att ge ut serien.
En fjärde bok i serien var till stor del skriven när Larsson avled, men det var länge oklart om den boken skulle publiceras.[15] I december 2013 meddelade förlaget Norstedts att man givit författaren David Lagercrantz i uppdrag att skriva en fjärde bok som fristående fortsättning till trilogin Millennium.[16] Boken publicerades den 27 augusti 2015, med titeln Det som inte dödar oss.[17]
Rättigheterna till Millennium-serien förvaltas idag av Moggliden AB.[18]
Död och efterspel
Larsson avled 2004 på arbetet i hjärtinfarkt.[19] Eftersom Larsson och Eva Gabrielsson inte var gifta och det saknades testamente tillföll hans kvarlåtenskap, innefattande finansiella tillgångar och litterära rättigheter, Larssons far och bror. Detta resulterade i en uppmärksammad arvstvist.[20] I maj 2008 avslöjades att ett testamente verkligen hittats, där Larsson testamenterade sina finansiella tillgångar till Kommunistiska Arbetarförbundets (Socialistiska partiets fram till 2019) Umeåavdelning. Testamentet var dock inte bevittnat och därför inte juridiskt bindande; det skrevs 1977 strax innan Larsson åkte till inbördeskriget i Etiopien.[21]
Postumt erkännande
Den 19 maj 2012 fick Larsson postumt utmärkelsen hedersmedborgare i Umeå, där han bodde mellan 9 och 21 års ålder. Utmärkelsen togs emot av hans bror Joakim Larsson och far Erland Larsson. Motiveringen lyder: "När ord bildar meningar, kan de också ge mening. Stieg Larsson nådde ända fram som journalist och i ett författarskap utan motstycke. Grunden lades under hans tid i Umeå, av en engagerad familj och genom en tidig övertygelse. Stieg Larsson har kombinerat det goda berättandet med en orubblig hållning för medmänsklighet, demokrati och kvinnors rätt."
I Stieg Larssons hemkommun Skellefteå finns sedan 2015 Lisbeth Salanders gata och kvarteret Luftslottet, uppkallade efter hans verk.[22][23]
Namn och science fiction
Stig blir Stieg
Stieg Larsson, vars fullständiga namn var Karl Stig-Erland Larsson, ändrade stavning av tilltalsnamnet eftersom han och författarkollegan Stig Larsson var trötta på att de förväxlades.[24] Båda ägnade sig då åt fotografering och det var i egenskap av fotografer de ville undvika sammanblandning. Stavningen Stieg Larsson har återfunnits i skrifter från 1972.[25] Stavningen kan också ses som en blinkning till deckarförfattaren Stieg Trenter.
Mikael Blomkvist · Lisbeth Salander · Henrik Vanger · Alexander Zalachenko · Erika Berger · Dragan Armanskij · Christer Malm · "Plague" · Malin Eriksson · Annika Gianni · Miriam Wu · Ronald Niedermann · Nils Bjurman · Paolo Roberto · Hans Erik Wennerström · Jan Bublanski · Holger Palmgren · Dr. Peter Teleborian m.fl.
