På Vasamuseet finns 1600-talsskeppet Regalskeppet Vasa, vilket bärgades 1961 efter det att vraket upptäckts av Anders Franzén och denne drivit en långvarig kampanj för att det skulle bärgas. Till en början visades Vasa i en provisorisk byggnad, kallad "Wasavarvet", en bit söder om den nuvarande museibyggnaden.
Utanför museet, vid Jagarpiren, ligger fyra museifartyg förtöjda:
Vasamuseets tidigare lokal kallades "Wasavarvet" och var en provisorisk museibyggnad väster om Liljevalchs konsthall, cirka 300 meter söder om nuvarande museibyggnad. Redan 1959, två år före Vasas slutgiltiga bärgning, började projektering av den av Hans Åkerblad och medarbetaren Björn Howander ritade byggnaden, vilken stod klar 1961. På land uppfördes två parallella låga byggnader som innehöll lokaler för utställningar och för personal. På tvären på en ponton i Saltsjön var själva höljet för regalskeppet Vasa.
Interiör 1965.
Wasavarvet byggdes i glas och betong med ytterväggar i blåskimrande korrugerad aluminiumplåt. Taket bars upp av prefabricerade betongbalkar och hade ljusinsläpp, liksom fasaderna. Taket hade en markant bågformig siluett, som höjdes i omgångar i takt med att allt fler detaljer på skeppet kom på plats och skeppet ökade i höjd.[2]
Under de första åren var fartyget utan master och saknade däck. Åskådarna hade tillgång till en våt ställning runt skeppet, samtidigt som detta var insvept i en dimma av konserveringsmedel.[3] Denna första anläggning revs i huvudsak i slutet av år 1988, efter det att Vasa gjort sin sista resa till nuvarande museibyggnad.
År 1991 öppnade på Vasa tidigare museiplats Aquaria vattenmuseum och Alkärrshallen, vilka inkluderar vissa delar av den tidigare temporära museibyggnaden.
Inför bygget av museet var många kritiska till dess placering, bland andra riksdagsmannen Henrik S. Järrel, som menade att det var olyckligt att strandlinjen skulle brytas, att museet skulle störa friden på Galärvarvskyrkogården och att det nya museet borde ligga på Beckholmen.
Husets högsta mast når samma höjd som Vasas stormast skulle ha haft, 52,5 meter från kölen.
Exteriört uppvisar byggnaden en blandning av träpaneler i olika riktningar, vilka är färgsatta i falurött, svart, blått, brunt och gult. Det koppartäckt består av sammansatta pulpettak med olika höjd och riktning. Tvärs över ingången finns en spetsig betongkonstruktion som skall påminna om skeppets stäv.
Invändigt fortsätter användningen av naturmaterial, såsom golvplank av såpat trä. Den utvändiga färgsättningen återkommer inne i huset, målade på träpanel eller direkt på betongen. Stora väggpartier och hela taket är av obehandlad betong. Belysningen är dämpad, och det tar en stund att vänja sig vid dunklet. Fartyget kan betraktas från sex olika plan. Utställningshallens invändiga höjd är 34 meter, vilket gjorde det möjligt att återplacera Vasas stående rigg. Den sammanlagda arean är 12 700 m².
Ett område där det nedre däcket av det nedsänkta Vasa har replikerats.
Trädgården ligger på sluttningen nedanför Galärvarvskyrkogården, alldeles intill museet, och invigdes 1998. Den är i enlighet med renässansträdgårdens ideal symmetriskt formgiven i olika kvarter, för odling av färgväxter, medicinväxter och ätbara växter. En del av växterna som odlas i trädgården användes även på skeppet Vasa, som till exempel humle till öl, ärtor och kål till mat, läkemalva och johannesört för medicinala ändamål och lin till segel. I Vasamuseets trädgård finns också en lövgång som påminner om den som Gustav II Adolf lät anlägga på Djurgården i början av 1620-talet. Ett besök i trädgården är gratis och den går att besöka året om.[5]
Vasamuseet är en av Sveriges största turistattraktioner med över 1,3 miljoner besök 2016. Den 26 april 2008 blev en turist från Belgien besökare nummer 15 000 000 sedan museets öppnande. Vasamuseet ligger därmed besöksmässigt på plats ett i Sverige bland museer, före Skansen.[6][1]
^Vasamuseet : regalskeppet i sitt nya hus, Karl Anders Adrup, Bengt Nordell, Kungliga Byggnadsstyrelsen/Statens fastighetsverk, Bra böcker, Stockholm 1990 ISBN 91-86670-06-9, s. 134f
