Vismut är ett silvervitt metallisktgrundämne, som används i lättsmälta legeringar. Det kemiska tecknet[1] är Bi efter latinetsbisemutum, som i sin tur kommer från tyskansWismuth. Detta kan i sin tur ha kommit från weiße Masse, "vit massa". Vismut(III)oxid, Bi2O3, är den form av grundämnet som är viktigast inom industrin.
Historia
Vismut var känt redan under medeltiden, men man kände inte till att det rörde sig om en egen metall, och bly, tenn och vismut antogs vara varianter av samma metall. Alkemisterna antog att bly gradvis kunde omvandlas till silver och att det rörde sig om olika steg i den utvecklingen, vismut som den variant som stod närmast en omvandling till silver. Georgius Agricola beskrev vismut under namnet bisementum som en egen metall. Det var dock först Caspar Neumann som i början av 1700-talet entydigt kunde visa att det handlade om en särskild metall.[2]
Egenskaper
Vismut är en ganska tung, glänsande metall. Vismut är ovanligt ogiftigt om man jämför med många andra tungmetaller. Vismut är en av de få metaller som kan förekomma i naturen i ren form. Den har en mycket hög diamagnetism, men för att vara en metall leder den elektricitet och värme mycket dåligt.
Förutom den i naturen förekommande isotopen Bi-209 känner man 18 konstgjorda isotoper av ämnet.[3]
Oxiderade vismutkristaller kan få en beläggning på ytan som består av ett tunt skikt av vismutoxid, vars färger framträder och skiftar om betraktningsvinkeln ändras. Detta fenomen kallas irisering.
Förekomst
Vismut är ungefär dubbelt så vanligt som guld i jordskorpan. Förutom i gedigen form förekommer metallen i mineraler som vismutglans, Bi2S3, vismutocker, Bi2O3 ⋅ 3H2O och vismutspat, Bi2O3 ⋅ CO2 ⋅ 3H2O. De största fyndigheterna finns i Peru, Mexiko, Bolivia, Kina och Australien.[3]
Det framställs oftast som en biprodukt vid framställning av bly. Kina är världens största producent av vismut.