Från 1676 till 1730 hade Danmarks högste icke-kunglige regeringstjänsteman titeln Storkansler. Under resten av 1700-talet och första halvan av 1800-talet, fram till avskaffandet av det kungliga enväldet 1848, kallades ämbetet Danmarks minister för statsärenden, eller i dagligt tal statsminister.
Det danska statsministerämbetet av dags dato tar sin början den 22 mars 1848 vid kung Fredrik VII:s utnämning av Adam Wilhelm Moltke i den så kallade marsministären.[2] Danmark gick från envälde till konstitutionell monarki när kung Fredrik VII den 5 juni 1849 undertecknade Danmarks Riges Grundlov.[3] Titeln för ministärens främste minister var då premiärminister (danska: premierminister), vilken också användes i 1849 års grundlag.
Parlamentarismens de facto genombrott i Danmark skedde 1901, något som i efterhand har benämnts som systemskiftet 1901.[4] Den så kallade "påskekrisen" 1920, då kung Kristian X avskedade statsminister Carl Theodor Zahle, blev dock en tillfällig återgång i kunglig maktutövning som kungen tvingades back ifrån och parlamentarismen skrevs slutligen in i grundlagen 1953.[5]
Titeln konseljpresident (danska: konseilspræsident) användes även som titel för statsministern, och i Fællesforfatningen 1855 (gemensam grundlag för Danmark och hertigdömenenaSchleswig och Holstein) var det den officiella titeln. När 1915 års grundlag trädde i kraft 1918, hade titeln för regeringschefen ändrats till statsminister, liksom i de övriga nordiska länderna Norge och Sverige.
Till skillnad för övriga danska ministrar fick regeringschefen ett eget ministerium, Statsministeriet, först 1914. Innan dess, liksom i många år därefter, hade regeringschefen även i tillägg en portfölj som fackminister, som varierade från respektive ämbetsinnehavare.[6]
Statsministern och regeringen utnämns av monarken, och enligt den sedvana som uppkommit sedan demokratins genombrott är det ledaren för det parti som har starkast stöd i Folketinget som utses till statsminister. Ifall regeringen förlorar en misstroendeomröstning måste statsministern antingen avgå, tillsammans med hela regeringen, eller be monarken att upplösa Folketinget och utlysa nyval.
Statsministern är de facto att betrakta som landets verkliga ledare. Genom 1900-talet så har statsministerns ställning i grundlagen stärkts, främst genom grundlagsrevisionen 1953.[6]
Statsministern, regeringen och ministrarna styr formellt alltjämt i monarkens namn, som enligt Danmarks rikes grundlag innehar den högsta verkställande makten i landet.[1] Grundlagens §§ 12-13 fastslår emellertid att makten följer med ansvaret och eftersom monarken är fri från ansvar så kan regeringsmakten enbart utövas genom ministrarna eftersom det är dem som är ansvariga.[1]
”
§ 12. Kongen har med de i denne grundlov fastsatte indskrænkninger den højeste myndighed over alle rigets anliggender og udøver den gennem ministrene.
§ 13. Kongen er ansvarsfri; hans person er fredhellig. Ministrene er ansvarlige for regeringens førelse; deres ansvarlighed bestemmes nærmere ved lov.
Statsministern har också möjlighet att upplösa Folketinget och utlysa nyval, vilket han eller hon måste göra senast fyra år efter det senaste valet.[10]
Statsministern har ingen politisk makt över självstyret i Danmarks autonoma regioner Färöarna och Grönland, vilket å andra sidan Folketinget har. Alla lagar som stiftas av de färöiska och grönländska riksdagarna måste ratificeras av Folketinget.
Bland statsministerns specifika ansvar ingår:
Frågor rörande Rigsfællesskabet, dvs förhållandet mellan Danmark, Färöarna och Grönland
Statsministeriet är det ministerium som leds av statsministern.[11] Statsministern liksom Statsministeriet har sitt säte i Christiansborgs slott på Slotsholmen i Köpenhamn.
Dessa var inte i formell mening regeringschefer, eftersom regeringen under enväldets tid leddes av kungen, men hade i praktiken en position som kan liknas vid regeringschefens.
^Regeringen Scavenius avgick 29 augusti 1943, då den vägrade gå med på fler eftergifter till de ockuperande tyskarna. Alla regeringsuppdrag övertogs av de enskilda departementssekreterarna och detta arrangemang varade till Danmarks befrielse den 5 maj 1945. Eftersom kung Kristian X aldrig accepterade regeringens avgång, existerade den de jure tills den nya regeringen bildades den 5 maj 1945. I praktiken rådde under tiden 29 augusti 1943–5 maj 1945 det så kallade Departementschefstyret i avsaknad av dansk regering.
.jpg)
_(cropped).jpg)
