Jim GilmoreJames Stuart Gilmore III, född 6 oktober 1949 i Richmond, Virginia, är en amerikansk republikansk politiker. Han var guvernör i Virginia 1998-2002[1] och ordförande för Republikanernas federala partistyrelse Republican National Committee 2001-2002.[2] Han avlade 1971 grundexamen vid University of Virginia och 1977 juristexamen vid University of Virginia Law School.[1] Efter att ha arbetat i egen advokatfirma var han delstatsåklagare i Henrico County från 1987. Gilmore var därefter delstaten Virginias justitieminister (Virginia Attorney General) 1994-1998, och valdes därefter till guvernör. Han fokuserade bland annat på skolreformer och på omfattande skattesänkningar. Under Gilmores tid som guvernör avrättades 37 personer i Virginia.[källa behövs] Han benådade en mentalsjuk dödsdömd fånge. I Virginia får en guvernör enbart sitta en fyraårig mandatperiod, och Gilmore kunde därför inte ställa upp för omval 2002.[2] Han lämnade posten som ordförande för Republikanerna. Den 26 april 2007 tillkännagav Gilmore officiellt sin kandidatur i presidentvalet i USA 2008. Han profilerade sig i sin kampanj som en konservativ republikan. Gilmores yttrande om att han representerar den republikanska flygeln i partiet ("the Republican wing of the Republican Party") uppfattades som ett försök att imitera Howard Deans sätt att appellera till demokraternas kärntrupper i presidentvalet i USA 2004. Gilmore drog sig tillbaka redan 14 juli 2007 på grund av svårigheter att finansiera en fortsatt kampanj.[1] I valet 2008 var han Republikanernas kandidat till senaten från Virginia efter att den republikanske senatorn John Warner inte ställde upp för omval.[1] Han förlorade dock stort mot den demokratiske kandidaten Mark Warner, som också var Gilmores efterträdare som Virginias guvernör. 2015 meddelade Gilmore att han kandiderade för president till valet 2016.[3] Efter lågt opinionsstöd och få röster ställde han in sin kampanj i februari 2016.[4] Gilmore är styrelseledamot för lobbygruppen National Rifle Association.[5] Gift med Roxane Gatling 1977.[6] Källor
Externa länkar
|