Kiesinger ledde Västtysklands första stora koalition mellan CDU/CSU och SPD. Han efterträdde Ludwig Erhard 1966 och hans tid vid makten kännetecknas av glappet mellan den äldre och yngre generationen där studentrevolten fick ett av sina större genomslag i Västtyskland med stora demonstrationer och framväxten av Außerparlamentarische Opposition (APO). En av de centrala motsättningarna rörde införandet av de tyska undantagslagarna (Notstandsgesetze).
När Kiesinger tillträdde som förbundskansler orsakade hans nazistiska förflutna stora protester i Västtyskland och internationellt. Kiesinger fick flera gånger förklara sitt förflutna, och det var tydligt att det var en del av konflikten med APO-rörelsen. Han utsattes även för en uppmärksammad attack av journalisten och nazistjägaren Beate Klarsfeld som gav honom en örfil och kallade honom för nazist på CDU:s partistämma 1968. Hon gjorde detta på franska och när hon efter det blev bortförd av två vakter, upprepade hon orden på tyska: ”Kiesinger! Nazi! Abtreten!” ("Kiesinger! Nazist! Avgå!"). Ända fram till sin död vägrade Kiesinger att kommentera denna händelse. Några andra av hans prominenta kritiker var författarna Heinrich Böll och Günter Grass som 1966 skrev ett öppet brev till Kiesinger där de klargjorde att de inte accepterade hans styre, medan filosofen Karl Jaspers, som redan bodde i Schweiz, i protest mot Kiesinger sade upp sitt tyska medborgarskap.
Efter valet 1969 tog en socialliberal koalition mellan SPD och FDP över regeringsmakten. Kiesinger fortsatte som CDU-ledare fram till 1971. 1980 lämnade Kiesinger sin plats i Förbundsdagen.
Källor
Lewis, Derek; Zitzlsperger Ulrike (2016) (på engelska). Historical dictionary of contemporary Germany. Historical dictionaries of Europe (2nd ed.). Lanham, Md.: Rowman & Littlefield. Libris19960113. ISBN 9781442269569
.jpg)
