Olaf Scholz är Tysklands förbundskansler sedan 8 december 2021.
Ämbetsuppgifter
Tysklands grundlag (tyska: Grundgesetz) ger förbundskanslern en central roll i landets styrelse som landets regeringschef. Det rent formella statschefskapet åläggs dock Tysklands förbundspresident. Förbundspresidenten utser och entledigar ministrarna i regeringen på förbundskanslerns förslag.[1]
Männen bakom grundlagen sökte noggrant att undgå de författningstekniska svagheter som fanns under Weimarrepubliken där rikspresidentens maktbefogenheter i nödlägen exempelvis möjliggjorde Fullmaktslagen.
Förbundskanslern är den inflytelserikaste befattningshavaren i Tyskland. I och med att förbundskanslern har stöd av majoriteten i förbundsdagen kan vederbörande utöva stort inflytande över förbundsrepublikens politik. Förbundskanslern kan enligt artikel 68 i grundlagen begära misstroendeförklaring för att vara säker på att få i genom sin politik i förbundsdagen. Ifall misstroendeförklaringen går igenom kan förbundskansler begära att förbundspresidenten kan upplösa förbundsdagen och utlysa nyval.[1]
Förbundskanslern leder förbundsregeringen.[1] Förbundskanslern bestämmer även inriktningen för den federala in- och utrikespolitiken.[1]
Grundlagens artikel 65 ger uttryck för tre grundläggande principer för förbundskanslern och underlydande ministrar
Kanslerprincipen – förbundskanslern har det övergripande ansvaret för hela regeringens politik.[1]
Principen om ministrarnas autonomi – ministrarna har rätt att självständigt styra sina departement under förbundskanslerns övergripande inriktning.[1]
Regeringsprincipen – vid oenighet mellan två eller flera ministrar fäller regeringen kollektivt det slutliga avgörandet.[1]
Enligt Artikel 115 i grundlagen övertar förbundskanslern högsta befälsrätten (tyska: Befehls- und Kommandogewalt) över väpnade styrkorna i det som grundlagen benämner som försvarsläge (tyska: Verteidigungsfall).[1][2] Normalt så innehar försvarsministern den högsta befälsrätten.[3]
Kanslern har rätt att utse en av regeringens ministrar till sin ställföreträdare, vanligen kallad vicekansler, som temporärt övertar kanslerns roll och uppgifter i kanslerns frånvaro. Vid förbundskanslerns förtida avgång eller död övergår dock inte förbundskanslerämbetet automatiskt till vicekanslern, utan en ny förbundskansler måste utses av förbundspresidenten och bekräftas av förbundsdagen.
Stabsorganisation
Bundeskanzleramt är namnet på såväl förbundskanslerns stabsorganisation liksom byggnaden som inhyser densamma.
Val
Förbundskanslern väljs, på förslag av förbundspresidenten, av förbundsdagen efter att allmänt val dit har ägt rum (vilket regelmässigt inträffar vart fjärde år). Vid förbundskanslervalet måste alla förbundsdagens ledamöter delta för att valet ska äga giltighet. Tanken bakom detta system är att garantera en stabil regeringsmajoritet.
Förbundskanslern kan avsättas genom nyval eller genom ett så kallat konstruktivt misstroendevotum (konstruktives Misstrauenvotum). Förbundsdagen visar i ett sådant fall huruvida förbundskanslern fortfarande har majoritetens förtroende. Om så ej är fallet ersätts förbundskanslern av den kandidat som erhåller en majoritet av förbundsdagens röster. Ett misstroendevotum utan förslag på ersättande kanslerkandidat kallas för destruktivt misstroendevotum och har aldrig ägt rum sedan förbundsrepublikens bildande. På förbundsnivå har endast ett enda konstruktivt misstroendevotum lett till att sittande förbundskanslern ersatts av en ny kandidat.
Förbundskanslern kan själv pröva förbundsdagens förtroende genom att ställa en förtroendefråga (Vertrauensfrage). Om förbundskanslern inte erhåller förbundsdagens förtroende upplöses förbundsdagen och förbundspresidenten utlyser nyval. I tre fall har förbundskanslerns förtroendefråga lett till nyval:
Willy Brandt förlorade 1972 en förtroendefråga i förbundsdagen, men hans parti (SPD) vann många röster i det påföljande nyvalet och Brandt kunde sitta kvar som förbundskansler.
Helmut Kohl förlorade 1982 en förtroendefråga efter skakiga koalitionsförhandlingar med den nya partnern FDP, som dessförinnan hade röstat emot förbundskanslern Helmut Schmidt. Även Kohl vann det påföljande nyvalet och förblev förbundskansler i sexton år.
2005 förlorade Gerhard Schröder (SPD) en förtroendefråga han hade ställt med anledning av SPD:s betydande tillbakagång i delstatsparlamenten. Nyvalet uttryckte inte valmanskårens klara ställningstagande för eller emot en fortsatt regering under förbundskansler Schröder utan ledde till långdragna förhandlingar och till slut till att Angela Merkel ersatte Schröder som förbundskansler i en så kallad stor koalition (große Koalition) med socialdemokrater och kristdemokrater.