Lingua franca är ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål. Det kan vara ett fullt utvecklat språk eller ett förenklat pidginspråk, alternativt även regional jargong. En vanlig from av det senare är handelsjargong; förenklade språk som används vid handel.
Begreppet lingua franca är latin för ”frankisk tunga” (se lingua, franker) och betecknade ursprungligen ett idag utdött pidginspråk utvecklat i Medelhavsområdet under korstågstiden för kommunikation mellan parter som annars inte förstår varandras tal.[1]
Termen lingua franca användes för första gången av franska och italienska korsfarare i medelhavsområdet för att kommunicera med varandra. Den huvudsakliga metoden var att förenkla sina egna språk.[1].
Från början avsåg termen lingua franca ett enda pidginspråk (blandspråk), vars ordförråd mest var hämtat från portugisiska och som från högmedeltiden och framåt användes i handel och liknande kontakter mellan araber och européer i medelhavsområdet.[2]Lingua franca betyder ordagrant "det frankiska språket", vilket hör samman med att muslimerna efter slaget vid Poitiers år 732 kallade alla romansktalandevästeuropéer för franker. Den första texten skriven på lingua franca är daterad 1353. Det finns bevis på förekomst redan på 1200-talet men då i betydligt enklare form. Lingua franca talades i medelhavsområdet – i Frankrike, Portugal, Algeriet med flera områden – och användes framför allt för handel med vapen och annan krigsutrustning. Lingua franca talades så sent som på 1900-talet. Som kuriosum kan sägas att det finns uppgifter om att européerna trodde det var arabiska, och araberna trodde det var franska.[källa behövs]
