|
NärkingskaNärkingska är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Närke, både de gamla genuina dialekterna och det regionala riksspråk som talas där i dag. Dialekterna hör till den grupp av svenska dialekter som kallas mellansvenska mål, vilket är ett övergångsområde mellan sveamål och götamål.[1] KänneteckenDe närkingska dialekterna har anknytningar söderut till Östergötland, och norrut till framför allt västra Södermanland. Exempel på drag som är gemensamma för de mellansvenska målen är genomgående tungspets-r och förekomsten av "tjockt l". Ett annat gemensamt drag bortfall av slutljudande kort n, i ord som Kerstin > Kersti och i min, sin, din och en framför feminina ord (t.ex. min ko > mi ko).[2] Andra mellansvenska drag är bortfall av -d efter vokal i slutet av ord och bortfall av -t i supinumformer av verb (hittat > hitta).[3] Särdrag som är specifika för Närke är bland annat det uttal av i och y som brukar kallas Viby-i. Fenomenet har fått sitt namn efter Viby socken i Närke, och innebär att vokalerna i och y samt i viss mån även e får ett slutet, dovt surrande uttal. Ljudet återfinns på Närkeslätten och i gränstrakterna mot Östergötland, där uttalet också förekommer. I östra delarna av landskapet övergår gammalt kort o i ord som folk och sova till ett mellanting mellan ö och ä, skrivet som ô. I områden nära Hjälmaren ligger uttalet närmare ä. I de västra och norra delarna av landskapet övergår o till ett uttal mellan ö och å.[4] I formläran har Närke -a i slutet av feminina ord i bestämd form plural (boka, 'bok') samt i slutet av neutrumord som hus (husa).[3] När det gäller substantivböjningen av ord som i standardspråket har pluraländelsen -ar har Närkemålen ändelser på -ar eller -a i bestämd form pluralis, t.ex. hästa(r) ('hästarna'). Slutvokalens uttal är ett långt, mörkt a-ljud, vilket även gäller bestämd feminin artikel i singularis.[4] Exempel på ord och uttryck
ReferenserNoter
Källor
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
