Neil Kinnock

Neil Kinnock
	Neil Kinnock
	Neil Kinnock, 1984.
Född	28 mars 1942 (82 år); Tredegar, Gwent, Wales, Storbritannien
Medborgare i	Storbritannien
Utbildad vid	Cardiff University; Lewis School
Sysselsättning	Politiker
Befattning
	Ledamot av Kronrådet; Ledamot av Förenade kungarikets 45:e parlament; Storbritanniens 45:e parlament, Bedwellty (1970–1974); Ledamot av Förenade kungarikets 46:e parlament; Storbritanniens 46:e parlament, Bedwellty (1974–1974); Ledamot av Förenade kungarikets 47:e parlament; Storbritanniens 47:e parlament, Bedwellty (1974–1979); Ledamot av Storbritanniens 48:e parlament; Storbritanniens 48:e parlament, Bedwellty (1979–1983); Skuggminister (utbildning) (1979–1983); Ledamot av Storbritanniens 49:e parlament; Storbritanniens 49:e parlament, Islwyn (1983–1987); Oppositionsledare i underhuset (1983–1992); Partiledare för Labour (1983–1992); Ledamot av Storbritanniens 50:e parlament; Storbritanniens 50:e parlament, Islwyn (1987–1992); Ledamot av Storbritanniens 51:a parlament; Storbritanniens 51:a parlament, Islwyn (1992–1995); Europeisk kommissionär för transport; Kommissionen Santer och Kommissionen Marín (1995–1999); Europeiska kommissionens vice ordförande; Kommissionen Prodi (1999–2004); Ledamot av Brittiska överhuset (2005–)
Arbetsgivare	Cardiff University
Politiskt parti
	Labour
Maka	Glenys Kinnock (g. 1967–hennes död 2023)
Barn	Rachel Kinnock; Stephen Kinnock (f. 1970)
	Redigera Wikidata

Neil Gordon Kinnock, Baron Kinnock, född 28 mars 1942 i Tredegar, Gwent, Wales, är en brittisk politiker. Mellan 1983 och 1992 var han partiledare för Labour och mellan 1995 och 2004 var han medlem av EU-kommissionen.

Han blev medlem i Labours verkställande utskott 1978 och ingick i Michael Foots skuggregering från 1980. Han blev partiledare 1983 när partiet skakades av omfattande inre strider och de närmsta åren kom han att tvingas lägga ner ett omfattande engagemang för att få partiet regeringsdugligt. Valet 1987 tolkades därför som en relativ framgång, även om partiet blev klart slagna av Tories.

Under 1988 blev han utmanad av Tony Benn om posten som partiledare, men vann striden klart. Partiet kom under de närmsta åren att vinna mark i opinionen, men valet av John Major som partiledare för Tories gjorde att de senare kunde vinna tillbaka tillräckligt för att segra i valet 1992. Efter att ha förlorat två val avgick Kinnock som partiledare.

Kinnock tjänstgjorde två perioder i EU-kommissionen, först i Santer-kommissionen där han ansvarade för transportfrågor. Santer-kommissionen tvingades avgå 1999 efter omfattande korruptionsanklagelser och ersattes av Prodi-kommissionen. Kinnock fick i denna kommission ansvaret för administrativa reformer och utnämndes samtidigt till dess vice ordförande.

Neil Kinnocks hustru Glenys Kinnock, baronessan Kinnock, var ledamot av Europaparlamentet 1994-2009. Deras son Stephen Kinnock är gift med Helle Thorning-Schmidt, Danmarks statsminister 2011–2015 och partiledare för de danska socialdemokraterna 2005–2015.

Källor

^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6dh2pwd, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Neil-Kinnock-Baron-Kinnock-of-Bedwellty topic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: kinnock-neil-gordon, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
^ Companies House, person-ID på Companies House: QNAMaDkJHKUcrvCm0WQHS-Rgz9U, läst: 13 april 2022.^{[källa från Wikidata]}
^ Hansard 1803–2005, Hansard-ID (1803-2005): mr-neil-kinnock, läst: 22 april 2022.^{[källa från Wikidata]}
^ [a b c d e f] Hansard 1803–2005.^{[källa från Wikidata]}
^ Darryl Roger Lundy, The Peerage.^{[källa från Wikidata]}

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Neil Kinnock.
Bilder & media

Företrädare: Michael Foot	Partiledare för Labour 1983–1992	Efterträdare: John Smith
Företrädare: Marcelino Oreja	EU:s transportkommissionär 1995–1999	Efterträdare: Loyola de Palacio
Företrädare: Manuel Marín och Leon Brittan	Vice ordförande i EU-kommissionen tillsammans med Loyola de Palacio 1999–2004	Efterträdare: Wallström, Kallas, Barrot, Frattini och Verheugen
Företrädare: Erkki Liikanen	EU-kommissionär med ansvar för administrativa reformer 1999–2004	Efterträdare: Siim Kallas
Företrädare: Leon Brittan och Bruce Millan	EU-kommissionär från Storbritannien tillsammans med Leon Brittan/Chris Patten 1995–2004	Efterträdare: Peter Mandelson