Aron, som var son till en judisk advokat, studerade vid École Normale Supérieure där han lärde känna Jean-Paul Sartre (som blev hans vän och i intellektuellt hänseende opponent på livstid). Han blev nummer ett i sin agrégation i filosofi 1928, samma år som Sartre misslyckades att avlägga samma examen. 1930 doktorerade han i historiefilosofi vid École Normale Supérieure, och var under denna tid i hög grad påverkad av den tyska fenomenologin. När andra världskriget utbröt 1939, undervisade han i samhällsfilosofi vid universitetet i Toulouse, men sade upp sig från sin tjänst för att ta värvning i flygvapnet. Han lämnade Frankrike när det ockuperades 1940, begav sig till London där han lärde känna Charles de Gaulle, gick med i Forces françaises libres och 1940–1944 var han chefredaktör för deras tidning France Libre.
Aron, som under hela sitt liv var verksam som journalist, var en inflytelserik kolumnist vid Le Figaro i trettio år, innan han blev medarbetare vid L'Express där han skrev politiska kolumner till sin död. Han var berömd som en liberal motvikt mot den populäre Sartre.
Med en liberalt präglad världsåskådning, var Aron pessimistisk till multinationella medborgarskap. I en artikel från 1947 förklarade han detta för en anakronism som var fullständigt oförenligt med ett internationellt system med suveräna stater.
Bibliografi
La Sociologie allemande contemporaine, Paris, Alcan, 1935.
Introduction à la philosophie de l'histoire. Essai sur les limites de l'objectivité historique, Paris, Gallimard, 1938.
Essai sur la théorie de l'histoire dans l'Allemagne contemporaine. La philosophie critique de l'histoire, Paris, Vrin, 1938.
L'Homme contre les tyrans, New York, Éditions de la Maison française, 1944.
De l'armistice à l'insurrection nationale, Paris, Gallimard, 1945.
L'Âge des empires et l'Avenir de la France, Paris, Défense de la France, 1945.
Le Grand Schisme, Paris, Gallimard, 1948.
Les Guerres en chaîne, Paris, Gallimard, 1951.
La Coexistence pacifique. Essai d'analyse, Paris, Éditions Monde nouveau, 1953, under pseudonymen François Houtisse, med Boris Souvarine
L'Opium des intellectuels, Paris, Calmann-Lévy, 1955. På svenska De intellektuellas opium 2023, Timbro
Polémiques, Paris, Gallimard, 1955.
La Tragédie algérienne, Paris, Plon, 1957.
Espoir et peur du siècle. Essais non partisans, Paris, Calmann-Lévy, 1957.
L'Algérie et la République, Paris, Plon, 1958.
La Société industrielle et la Guerre; Tableau de la diplomatie mondiale en 1958, Paris, Plon, 1959.
Immuable et changeante. De la IV × 10{{{1}}} à la V × 10{{{1}}} République, Paris, Calmann-Lévy, 1959.
Dimensions de la conscience historique, Paris, Plon, 1961.
Paix et guerre entre les nations, Paris, Calmann-Lévy, 1962.
Le Grand Débat. Initiation à la stratégie atomique, Paris, Calmann-Lévy, 1963.
Dix-huit leçons sur la société industrielle, Paris, Gallimard, 1963
Raymond Aron, spectateur engagé. Entretiens avec Raymond Aron. Durée : 2H30 - DVD - Éditions Montparnasse, (2005).
De Giscard à Mitterrand : 1977-1983 (éditoriaux parus dans L'Express), préface de Jean-Claude Casanova. Éditions de Fallois, Paris, octobre 2005. 895 pages. ISBN 2-87706-570-7.
^ [ab] lista över professorer vid Collège de France, läs online.[källa från Wikidata]
^Alain Chenu & Olivier Martin, Le plafond de verre chez les enseignants-chercheurs en sociologie et démographie, Travail, genre et sociétés, 2016, 10.3917/TGS.036.0133, ”La Société française de sociologie (1959-2002) a été présidée par Gabriel Le Bras, Raymond Aron, Jean-Daniel Reynaud”.[källa från Wikidata]
^läs online, seance-cinq-academies-2011.institut-de-france.fr .[källa från Wikidata]
^Raymond Aron, Mémoires. 50 ans de réflexion politique, 2010, s. 83.[källa från Wikidata]
.jpg)
