Möte 1935 i Ada Nilssons våning, vägg i vägg med tidningens redaktionslokaler. Längst till vänster syns ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin.
Tidningen har beskrivits som en politisk-kulturell veckotidning,[2] och de sista fyra åren löd undertiteln "radikal, politisk veckotidning".[1] Återkommande ämnen rörde litteratur, kultur och olika samhällsfrågor, som exempelvis abort, prostitution och äktenskapslagstiftning.
Historik
Bakgrund och syfte
Det första numret utkom i november 1923.[3] Det inledande syftet var som "en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strida för en liberal åskådning och söka nå fram till dess tillämpning i samhällsliv och lagstiftning".
Utgivaren Frisinnade kvinnors riksförbund hade bildats 1920, med rötter till 1914 och kopplingar till liberala samlingspartiet. Däremot ville man som en gruppering av samhällsengagerade kvinnor står självständiga från partiet och fungera som språkrör för en liberal-radikal kvinnoopinion. Bildandet av tidningen var förorsakad av striderna mellan tidens två stora liberala partier – Frisinnade folkpartiet som strävade emot förbud mot rusdrycker och Sveriges liberala parti som motsatte sig ett förbud. Tanken var att den nyligen vunna kvinnliga rösträtten var början på en ny tid, där kvinnligt inflytande kunde samlas i ett kvinnligt medborgarskap.[4]
Grundarna ville inte att Tidevarvet skulle ses som en "kvinnotidning",[6] utan man skrev i det första numret:
"Vilka områden ämnar Tidevarvet söka draga inom sin intressesfär? Vi räkna icke upp dem, ty vi eftersträva icke uppdelningen i områden. Strängt taget finnes det icke en från mannens skild kvinnans värld, lika litet som en från politikens och samhällets skild litteraturens, konstens, dramatikens, religionens eller spekulationens värld."[7]
Den radikala stilen hos Tidevarvet lockade inte alla. Exempelvis sade Ellen Key redan efter det första året upp sin prenumerationen på tidningen, eftersom hon tyckte den var för elitistisk och trist. Samma åsikt hade Lisen Bonnier förläggarfamiljen Bonnier,[5] vars förlagskoncern har många damtidningar i produktion.
Ledning och drift
Den första chefredaktören var Ellen Hagen, rösträttskvinna utan erfarenhet av publicistik. Elin Wägner hade tackat nej till redaktörskapet, med skälet att hon befann sig i Lund och var upptagen med skrivandet av en roman.[5] Wägner var dock inblandad i redaktionen på distans, och under perioden 1924 till 1927 fungerade hon dock som chefredaktör; flera av hennes egna noveller trycktes som följetonger i tidningen. Wägners texter var ofta "före sin tid", med utvecklad kritik mot resursslöseriet inom industrialismen redan 1924. Vid denna tid rådde en feber i både Europa och USA över den nya tidens resurs – råoljan.[5]
Redaktionen för tidningen var belägen på Triewaldsgränd 2 (till vänster på fotot) i Gamla stan i Stockholm.
Under Wägners tid gjorde författaren Moa Martinson sin debut i tidningen. Ansvarig utgivare var läkaren Ada Nilsson, och tidningens lokaler låg vägg i vägg med hennes bostad under åren 1912–1952 på Triewaldsgränd 2 i Gamla stan i Stockholm. Ada Nilsson benämnde själv redaktionslokalerna som "De Fem Fronternas Hus",[8] där man stred för kvinnorna, freden, jorden, befolkningen och liberalismen. Där drev Nilsson även en läkarmottagning.[9]
Wägner efterträddes som chefredaktör år 1927 av Hermelins halvsyster[10] Carin (Casan) Hermelin. Hon stannade fram till tidningens nedläggning 1936.[4]
1930-talet
Från och med nummer 49/50 1932 placerades devisen "Radikal, politisk veckotidning" intill tidningshuvudet.[1]
Tidningen lades ned 1936 då de inte längre hade ekonomiska förutsättningar för att driva den vidare.[6] Vid denna tid hade många av tidningsledningens viktiga frågor blivit rikspolitik.
Tidevarvet hade cirka 3 000 prenumeranter, en nivå som överskrider det mesta av kulturtidskrifter på 2000-talet.[5]
Politik och innehåll
”
Tro på ljuset är kvinnoplikt!
Mörknande marker och mulen sikt
tvinga oss speja mot himlens bryn:
River det ej i skyn?
Tro på sanning och tro på rätt
trampas de än av trälars ätt,
tro på den stolta, fria stam
vars lösen är: uppåt och fram!
Verka för allt som är sunt och gott,
älska fram det i stort och smått!
Gärning till fylles får den som vill –
och tiden står aldrig still.
Tiden – vårt tidevarv – lyss till dess krav!
Bister och kärv är den lära det gav.
Den vrakar oäkta känsloprål:
Spänn kraften med nerver av stål!
För alla, med alla – som aldrig förr –
så bana vi väg till framtidens dörr
Och "alla för en" blir ett levande ord,
som föder – frid på jord!
„
– Teresia Eurén, Dikten "Tidevarvets krav", ur nummer 1 av Tidevarvet, 1924.
Tidevarvet tog ofta ställning i både nationella och internationella politiska frågor utifrån ett feministiskt perspektiv. Tidningen rapporterade återkommande om rösträttsrörelsen i andra länder och debatten kring kvinnors villkor och medborgarskap. Inledningsvis var tidningen tänkt att fungera som språkrör för FKR, men tidningen markerade successivt tydligt sin självständighet. Till slut kom FKR att ta avstånd från tidningen med utgångspunkt i dess värderingar.[11]
Tidningen hade ett starkt engagemang för fred. De skrev om internationella politiska debatter, och både nazismen och stalinismen fördömdes av flera skribenter. I flera artiklar uppmärksammades den politiska utvecklingen i Nazityskland, särskilt ur ett kvinnoperspektiv. De reagerade mot nazismens uppfattning av den "ariska" kvinnan och gav i flera artiklar konkreta exempel på hur tyska kvinnors situation på arbetsmarknaden försvagades av nazismens ideologi.[12]Arvid Brenners krönikor från Berlin under 1930-talet har stort värde för förståelsen av tystandet av kultur och akademi i det nazistiska Tyskland.
