|
Visingsborg
  Visingsborg var ett grevskap och slott på östra stranden av Visingsö (mittemot nuvarande Gränna), förknippat med Braheätten. Slottet började byggas på 1570-talet. Det övergavs 1680, efter att grevskapet dragits in till kronan. Från 1715 användes Visingsborg som förläggning för framför allt ryska krigsfångar, fram till att slottet förstördes i en brand i slutet av 1718. Ruinen är belägen i Visingsö socken i Jönköpings kommun.[1] HistorikGrunden till slottet lades på 1570-talet.[2] Då hade den gamla borgen på Visingsö, Näs slott, varit ruin sedan länge och tre byar – Ströja, Vallby och Husaby – avhysts från området. För att bygga upp första delen av slottet användes tegel från klosterbyggnaderna i Alvastra[2] och nystartat tegelbruk i Gränna. Slottet var byggt i fyrkant med fyra torn och vallgrav och fullbordades först på 1660-talet[2]. Slottet hade också fyra torn med förgyllda spiror.[3] Grevskapet omfattade gårdar på Visingsö samt i Småland och Västergötland, 1569 sammanlagt 468 hemman och på 1640-talet ytterligare ungefär 100 hemman. 1654 fick greve Per Brahe d.y. hals- och handrätt över de bosatta på Visingsö, det vill säga rätt att utdöma straff. Slottet övergavs efter att grevskapet 1680 indragits till den svenska kronan.[2] De ryska krigsfångarnaSlottet användes mellan 1715 och 1719 som förläggning för krigsfångar från stora nordiska kriget, företrädesvis ryssar. De fångar som dog under fångenskapen begravdes på Visingsö, på den så kallade Rysskyrkogården. Landshövdingarna i Sverige hade under hösten 1715 fått befallning att hålla de ryska krigsfångar som då befann sig i landet instängda under bevakning. De flesta ryssarna blev snart förda till Visingsö och instängda på slottet under bevakning av öns allmoge. Bönder på ön, som så önskade, fick också ta ryssar i sin tjänst mot föda och kläder. Dessa fångar skulle dock en eller två gånger i veckan infinna sig på slottet för att kontrolleras. Det var emellertid få bönder som begagnade sig av denna utväg för att erhålla arbetskraft.[4] För att förhindra rymningsförsök skulle alla öns båtar sammanföras på ett ställe och hållas låsta. För att i händelse av rymning underlätta fångarnas upptäckande skulle man raka bort såväl hår som skägg på alla av manskapet.[4] Antalet krigsfångar på Visingsborg steg snart till åtskilligt över tusentalet. Bland dem var general Ivan Trubetskoj. Till Visingsborg förde man även en del fångna danskar samt ett 40-tal holländare och engelsmän som blivit tillfångatagna när de var på väg till Petersburg med sitt fartyg.[5] De tillfångatagna drabbades vid flera tillfällen av svält. Värst var nöden på våren 1717, då den framkallade en revolt. Ett par hundra fångar trängde sig då igenom vakten och rymde bort från ön.[5] När Karl XII fick kännedom om missförhållandena bland fångarna ingrep han och den ansvarige landshövdingen, generalmajor Georg Reinhold Patkul, åtalades för sin försummelse att inte i rätt tid ha skaffat fångarna nödvändigt underhåll och underrättat kungen om deras lidanden. Patkul dömdes sedan av Göta hovrätt till ämbetets förlust.[5] BrandenSlottet lades i ruiner av en förödande brand natten mellan den 22 och 23 december 1718. De ryska krigsfångarna har från vissa håll anklagats för att ha legat bakom eldsvådan men en samtida källa pekar åt ett annat håll. Lagman Brohmans undersökning på plats i januari 1719 fastställde att branden var en olyckshändelse i det tyska vaktmanskapets logi i slottets nordöstra hörn. Ingen i vaktmanskapet lade någon skuld på krigsfångarna, som däremot inte tycks ha varit särskilt aktiva i försöken att släcka branden.[6] De cirka 1 600 fångarna förlades efter branden till Jönköping, Eksjö, Gränna och Växjö. De ryska krigsfångarna befriades efter freden i Nystad den 30 augusti 1721.[7] Dagens kvarvarande slottsruin består mest av murarna från den södra slottslängan.[2] Slottsherrar
Se ävenReferenser
Externa länkar
|
