Finlaysons ekorre

	Finlaysons ekorre; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Däggdjur; Mammalia
Infraklass	Högre däggdjur; Eutheria
Ordning	Gnagare; Rodentia
Familj	Ekorrar; Sciuridae
Släkte	Praktekorrar; Callosciurus
Art	Finlaysons ekorre; C. finlaysonii
Vetenskapligt namn
	§ Callosciurus finlaysonii
Auktor	(Horsfield, 1824)
Utbredning
	Utbredningsområde
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Finlaysons ekorre^[2], även känd som mantelekorre^[3] (Callosciurus finlaysonii) är en däggdjursart som först beskrevs av Thomas Horsfield 1824^[4]. Den ingår i släktet praktekorrar och familjen ekorrar.^[5]^[6] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.^[1] Sedan 2 augusti 2022 klassar EU Finlaysons ekorre som en invasiv art^[2].

Underarter

Catalogue of Life^[5] och Wilson & Reeder skiljer mellan 16 underarter^[4]:

Callosciurus finlaysonii finlaysonii
Callosciurus finlaysonii albivexilli
Callosciurus finlaysonii folletti
Callosciurus finlaysonii frandseni
Callosciurus finlaysonii germaini
Callosciurus finlaysonii harmandi
Callosciurus finlaysonii trotteri
Callosciurus finlaysonii annellatus
Callosciurus finlaysonii bocourti
Callosciurus finlaysonii boonsongi
Callosciurus finlaysonii cinnamomeus
Callosciurus finlaysonii ferrugineus
Callosciurus finlaysonii menamicus
Callosciurus finlaysonii nox
Callosciurus finlaysonii sinistralis
Callosciurus finlaysonii williamsoni

Beskrivning

Pälsfärgen varierar kraftigt, både mellan underarter och mellan individer i en och samma underart. Den kan vara alltifrån helt vit, helt röd, och helt svart.^[7] Blandade färger, som brunaktig ovansida och krämfärgad undersida förekommer också.^[8] Honan har fyra spenar. Kroppslängden varierar mellan 19 och 21 cm.^[7] Till detta kommer den mycket långa svansen, som kan bli mellan 22,5 och 24 cm lång. Vikten är från 220 till 250 g.^[8]

Ekologi

Habitaten utgörs av både täta och glesare skogar. Arten kan även anpassa sig till odlade områden som kokosodlingar. Arten lever främst i träden, och rör sig sällan på marken. I fångenskap kan arten bli upp till 12 år och 10 månader.^[7]

Föda och predation

Födovalet är beroende av årstiden: Under vintern lever arten främst av bark och skott, under våren tar den blommor, under sommaren och hösten frön och frukt; under sommaren tillkommer också insekter. Arten lägger dessutom upp förråd.^[7] Den kan även avbarka träd för att komma åt saven.^[8]

I den italienska populationen är framför allt katter en betydande predator. Skator och kråkor kan ta ungar.^[7]

Fortplantning

Arten är polygynandrisk, båda könen kan ha flera partners. Finlaysons ekorre har tre fortplantningsperioder per år: I april, juli till augusti, och november till december. Varje gång får honan en till två ungar som hon föder upp i ett bo tillverkat av växtdelar. Ungarna blir könsmogna under andra levnadsåret.^[7]

Utbredning

Denna praktekorre förekommer i Sydostasien från Myanmar över Thailand, Laos och Kambodja till södra Vietnam. Arten introducerades av människan i Singapore.^[1] I Italien introducerades arten olagligt i början på 1980-talet när 5 till 6 par infördes, troligen från Thailand, till Acqui Terme i norra delen av landet och Maratea i södra.^[8] Introduktion har även skett i trakterna av Hamamatsu och Shizuoka i Japan.^[7]

Källor

^ [a b c] Duckworth, J.W. 2017 Callosciurus finlaysonii . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2022.
^ [a b] ”Invasiva arter”. Naturvårdsverket. https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/22-nya-vaxter-och-djur-pa-eu-forteckningen-over-invasiva-frammande-arter/. Läst 24 oktober 2022.
^ ”Mantelekorre Callosciurus finlaysonii”. Naturvård. Artdatabanken. 2020, 2022. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Callosciurus%20finlaysonii-6322292?lang=sv. Läst 24 oktober 2022.
^ [a b] (2005) , website Callosciurus finlaysonii, Mammal Species of the World. Läst 16 februari 2016.
^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/callosciurus+finlaysonii/match/1. Läst 15 februari 2016.
^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
^ [a b c d e f g] Mckie Maysha och Rose Valerie (2006). ”Callosciurus finlaysonii Finlayson's squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Callosciurus_finlaysonii/. Läst 15 februari 2016.
^ [a b c d] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. sid. 166–167. ISBN 978-1-4081-1399-8

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Finlaysons ekorre.
Bilder & media
Wikispecies har information om Callosciurus finlaysonii.
Artförteckning

[iucn-1] [a b c] Duckworth, J.W. 2017 Callosciurus finlaysonii . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2022.

[NV-2] [a b] ”Invasiva arter”. Naturvårdsverket. https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/22-nya-vaxter-och-djur-pa-eu-forteckningen-over-invasiva-frammande-arter/. Läst 24 oktober 2022.

[ADB-3] ”Mantelekorre Callosciurus finlaysonii”. Naturvård. Artdatabanken. 2020, 2022. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Callosciurus%20finlaysonii-6322292?lang=sv. Läst 24 oktober 2022.

[col734-4] [a b] (2005) , website Callosciurus finlaysonii, Mammal Species of the World. Läst 16 februari 2016.

[COL-5] [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/callosciurus+finlaysonii/match/1. Läst 15 februari 2016.

[source-6] ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26

[ADW-7] [a b c d e f g] Mckie Maysha och Rose Valerie (2006). ”Callosciurus finlaysonii Finlayson's squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Callosciurus_finlaysonii/. Läst 15 februari 2016.

[MENAM-8] [a b c d] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. sid. 166–167. ISBN 978-1-4081-1399-8

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]