Stig Wikander
Oscar Stig Wikander, född 27 augusti 1908 i Norrtälje, död 20 december 1983 i Uppsala,[1] var en svensk religionshistoriker, indolog, iranist och professor i sanskrit. Han är far till Ulla Wikander. BiografiStig Wikander föddes i Norrtälje och var son till en apotekare. Han studerade i Uppsala som gymnasist och universitetsstudent vid Uppsala universitet, och erhöll en magisterexamen med högsta betyg i latin och grekiska vid 18 års ålder. Därefter reste han utomlands för att studera iranska och indiska språk och religioner, exempelvis i Köpenhamn där Arthur Christensen var professor.[2] Där presenterade han en uppsats med titeln "Karnamak-i-Ardasher och den iranska historietraditionen".[fotnot behövs] Åren 1935 och 1936 deltog han i Avestaseminarierna ledda av H.S. Nyberg tillsammans med bland andra Geo Widengren.[2] Wikander disputerade vid Uppsala universitet 1938 på en avhandling om unga krigarförbund och deras religiösa betydelse i det förislamiska Iran, Der arische Männerbund : Studien zur indo-iranischen Sprach- und Religionsgeschichte. Med denna blev han den första filosofie doktorn i iranska språk och religioner i Sverige. Studien visar på inflytande från den österrikiske folkloristen Otto Höfler (som arbetat vid Lunds universitet några år tidigare)[2], och även den tyske orientalisten Walther Wüst vid Münchens universitet[fotnot behövs]. Mellan 1938 och 1939 lärde han ut svenska vid Münchens universitet, där Höfler var professor i tysk filologi och folkloristik. Han publicerade en studie om vindguden Vayu år 1941, varefter Lunds universitet gav honom en venia legendi och utnämnde honom till docent i iranska språk. Mot krigsslutet arbetade han för Röda Korset i Grekland och Turkiet.[2] Som preceptor lärde Wikander ut religionshistoria på Uppsala universitet åren 1947-1948, där han erhöll en professur i sanskrit och komparativ indoeuropeisk filologi fem år senare. Han gick i pension år 1974. Under sin karriär höll han kontakt med andra framstående religionsvetare; han var god vän med Georges Dumézil och Mircea Eliade. Han föreläste även en del utomlands, bland annat vid Columbia University, Colegio de México och University of Chicago under 1960-talet.[2] Wikander intresserade sig för diverse ämnen. Tillsammans med Bertil Malmberg grundade han den allmänlingvistiska tidskriften Studia linguistica år 1947, och ett intresse för kurdiska utmynnade 1959 i Recueil de texts kourmandji. Senare i livet publicerade han bland annat om förhållandet mellan mayaspråket och den hypotetiska altaiska språkfamiljen, om kontakter mellan araber och vikingar och om Stagnelius mystiska poesi.[2] Han författade sin monografi Feuerpriester in Kleinasien and Iran under sin kollega Geo Widengrens vägledning.[fotnot behövs] Wikander är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.[3] Wikander och nazismenStig Wikander har av sin eftervärld anklagats för att ha haft nazistiska sympatier men han hade ett ambivalent förhållande till nazismen, vilket hans efterlämnade korrespondens vittnar om.[4] Bibliografi i urval
Om Wikander på svenska
Källor
Information related to Stig Wikander |